Miljöpartiet bejakar privat företagsamhet och ser en dynamisk näringslivsutveckling som en viktig del av omställningen till ett ekologiskt hållbart samhälle. Men politiker ska inte undandra sig ansvaret för grundläggande samhällsfunktioner och järnvägstrafiken är en sådan funktion. Riksrevisionen har vid upprepade tillfällen påtalat att det saknas ett övergripande ansvar för den nationella tågtrafiken.



På regional nivå finns regionala kollektivtrafikmyndigheter som planerar för tåg- och busstrafik. Det tycker vi är bra. Det är också där som tågresandet har ökat mest.



Men när alliansregeringen väljer fler bolag framför fler spår blir både resenärer och företag som vill ha godstransporter på järnväg lidande. Konsekvenserna blir störst i Mälardalsområdet där tågtiderna sinkas för att klämma in fler tågresor Stockholm-Göteborg än det finns plats för.



För den konkurrensutsatta basindustrin är krånglet på spåren förödande när de inte kan få fram sina produkter i tid. Urspårningarna talar sitt tydliga språk och nerrivna kontaktledningar samt trasiga växlar har blivit legio. Att sedan alliansregeringen i efterhand höjer de anslag som man först har sänkt hjälper inte särskilt mycket. Det är inte enbart anslagsnivån som avgör om en verksamhet fungerar bra. Om fyra femtedelar av anslaget försvinner i den karusell som administrerar det avreglerade underhållet blir det likväl inte så många fler anställda ute vid spåren.



Järnvägen har en strategisk roll för att minska beroende av fossilt bränsle och för att nå klimatmålen.



Därför måste det bli ordning och reda i tågtrafiken. Järnvägen måste byggas ut och få rättvisa spelregler i förhållande till vägtrafik och flyg som är tågtrafikens främsta konkurrenter. I dag är flyget i princip obeskattat trots att det till 100 procent drivs med fossila bränslen. Att Green Cargo tvingas varsla hundratals medarbetare beror främst på att lastbilstrafiken inte betalar för vare sig det vägslitage eller den klimatpåverkan den ger upphov till.