29 april är jag med och inviger Örtoftaverket. Det är en kraftvärmeanläggning ägd av fyra kommuner, däribland Lund. Det känns lite högtidligt för mig som upplevde energipolitiken under 1970- och 1980-talen.

Från mitt flickrumsfönster kunde Barsebäcksverkets uppbyggnad beskådas. Jag blev tidigt skeptisk och ägnade mitt specialarbete på gymnasiet åt studier av svensk energipolitik. Med de kunskaper som förvärvades var det naturliga att vara med och organisera Barsebäcksmarscher 1976, 1977, 1978 och 1979. Som flest var vi 1977 då ca 20 000 personer tågade mot Barsebäck. Jag var med i Miljöförbundets energigrupp som verkade för sol, vind och bioenergi. Inför folkomröstningen om kärnkraft 1980 lyftes biobränsleeldade kraftvärmeverk som ett alternativ till kärnkraftsreaktorerna. Därför är det extra tillfredsställande att Örtoftaverket ska kunna bli en av de kuggar som kan leda till att Sveriges energiförsörjning kan utvecklas till att bli 100 % förnybar.

Inför min första riksdagskandidatur var avveckling av Barsebäcksverket en av de saker som jag lovade väljarna att försöka genomföra. Så blev det också till följd av en energiöverenskommelse mellan socialdemokraterna, centern och vänsterpartiet. Resten av kärnkraftverken går det trögt med, men min framtidsspaning är att allt fler likt ekonomen Klas Eklund inser vilket miljardslöseri det är att lägga stora pengar på att försöka hålla liv i de nu tämligen ålderstigna reaktorerna.

Att bli av med risk för kärnkraftsolyckor och klimatpåverkan är givetvis huvudargumenten för övergång till att basera sin energitillförsel på förnybart. I dessa oroliga tider är även minskad sårbarhet till följd av energiimport ett tungt motiv för biobaserad kraftvärme. I kombination med fler solenergianläggningar på taken kan Lunds kommun bli ett fördöme för en hållbar energiförsörjning.